Mitt liv

Svensklärarubildningen- ett föredöme i lärande

Datorkrasch

Nu skulle jag börja blogga igen, tänkte jag.
Men då kraschade datorn! Jag får lämna in den
och se om det går att göra något åt problemet.
Men det brukar bli dyrt när det är de viktiga
grejerna som pajar. (Jag ger mig fan på att det
är moderkortet som har lagt av.) Och då blir det
till att köpa ny dator.

Lärarutbildningen? Ja, den hade jag nästan lyckats
förtränga! Men jag har tre gräsliga terminer kvar.
Ja, i alla fall två av dem kommer att vara gräsliga,
misstänker jag.

Förändra något? Jag? Nej det går inte. Jag har
funderat en del på vad det är för människor som
väljer svenskämnet egentligen. Jag är en mycket
udda typ i denna utbildning känns det som. En
människa som ingen lyssnar på eller lägger märke
till. Jag vill ha förändring. Men varför är jag ensam
om detta?

Vi som gick bild och form- är vi mer ifrågasättande
till vår natur? Mer ärliga och öppna? Är konstnärliga
människor överlag mer kritiskt lagda? Eller ser vi
tillvaron på ett annat sätt? Or what??

Jag tycker inte om att dela in människor egentligen,
men man börjar ju undra alltså....

Sorry

Förlåt!!
Förlåt till den person som har gått in på min blogg
och inte hittat annat än riktigt, riktigt gammalt gnäll.
Jag är en idiot som bara har låtit tiden rinna iväg.
Jag har inte visat hänsyn till den som eventuellt har
gått in på min sida. Under det senaste året har jag
egoistiskt och självupptaget vältrat mig i självömkan.

Tiden i svenskundervisningen har ironiskt nog tystat mig.
Jag har blivit stum och har inte ens klarat av att skriva på
bloggen. När jag väl har lyckas har det endast kommit en
massa gnäll! Det är inge' kul...

Kanske ska jag börja om? En ny blogg? Kanske.
Vi får se.